Efter att ha levt och rest i en stor del av Amerika från ankomsten till New York den 4 oktober 1849 till slutet av januari 1851 beslöt Fredrika Bremer att  besöka Cuba.  Den 28 januari avreste hon från New Orleans med passargerarbåten "The Philadelphia".  Hon hade bestämt sig för att framför allt studera slavarnas förhållanden på Cuba. Hon hade fått höra att de behandlades annorlunda där än i Amerika. På Cuba kunde en slav köpa sig fri från slavägaren. Hon kom att stanna på Cuba i nästan tre månader. Sista brevet därifrån är till den danska änkedrottningen Carolina Amalia, som i ett långt, utförligt brev får sig till livs författarinnans erfarenheter  i Amerika och på Cuba. Som avslutning på årets firande av Fredrika Bremer 200 år arrangerade Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier  tillsammans med  Omnia Resor och tidningen Vi en resa  till Cuba från 26 oktober  till 6 november 2001. Den var avsedd som en resa i Fredrika Bremers spår som hon  beskriver i sina  brev, publicerade i "Hemmen i den nya verlden", 1853-54.  Resan blev snart fullbokad och av de 55 entusiastiska resenärerna var det endast tre som senare  avbokade resan, förmodligen med tanke på vad som hänt i USA den 11 september.  Vi flög med Air France via Paris till Havanna, där vi bodde på hotel  i fem dagar för att besöka de platser som Fredrika beskriver. Höjdpunkten blev nog  för oss avtäckningen på ett hus i Gamla Havanna av en bronsplakett med Fredrika Bremers bild i relief och med en inskription på spanska som säger att hon, 'den berömda svenska författarinnan, kom till Cuba den 31 januari 1851', att "hon bodde i detta hus, som då var ett gästgiveri och att hon där  besöktes av sopranstjärnan Jenny Lind".  Sveriges ambassadör på Cuba, Eivor Halkjaer höll tal, och  stadshistorikern  och regeringsmedlemmen Eusebio Leal, som i flera år tillsammans med den svenske socialantropologen Tore Håkansson verkat för att få minnesplattan uppsatt, framhöll den stora betydelsen av Bremers beskrivningar av hus och platser i Gamla Havanna och inte minst hennes teckningar av dessa.
 

              På en mottagning på ambassaden fick vi träffa några kubanska författare och universitetsprofessorer som alla kände till Fredrika Bremers vistelse på Cuba 150 år tidigare. Hennes betydelse som amatörantropolog och botanist genom detaljrika skildringar i text och  bild från Cuba framhölls såväl som hennes kamp för kvinnorna och mot slaveriet.
              Under dagarna i Havanna promenerade vi på Gamla Havannas torg och gator, beskrivna av Bremer: Malecon-promenaden med hamnen där Fredrika anlände, Morro--kastellet med sin fyr,  Plaza de Armas från 1500-talet omgiven av  palats från kolonialtiden, där hon gick sina promenader, barockdomkyrkan, som hon fann "vacker och ljus, ehuru ej stor", och vars många tavlor av italienska konstnärer hon beundrade. Vi promenerade  på den praktfulla  "El Paseo de Isabel II" med sina kungspalmer, som Fredrika och Jenny Lind for genom i en volante (ett tvåhjulsekipage där kusken satt på hästen som drog vagnen).
               Vår sightseeing i två bussar  tog oss en dag till det moderna Havanna, byggt före och efter  revolutionen 1959, med höga hyreshus, enormt stora hotel som Hotel National de Cuba, byggt redan 1930, andra från 50-talet i amerikansk monumental stil. Vi stannade till vid Plaza de la Revolución för att fotografera statyn över skalden José Martí, den gamle nationalhjälten från 1890-talet och bilden av revolutionshjälten Che Guevara  på inrikesministeriets fasad.
               Från Havanna gjorde vi en utflykt  till Serro där Fredrika bodde en vecka hos en tysk-amerikansk familj, vars hus fanns kvar och nu var en skola.  I ett par brev därifrån till systern Agathe är Bremer överförtjust i den lilla byn, dess vackra natur med träd och blommor, dess stjärnhimmel, den ljuva brisen, dofterna, fjärilar och fåglar -allt och alla beskriver hon i detalj även om hon ej vet namn på dem alla. Det är detta som vi sentida resenärer upplever, det behagligt varma klimatet, prunkande träd och blommor, den tropiska ljumma natten. Det är här som Fredrika för första gången upplever negrernas, de frigivna slavarnas musik och dans. Vi kommer att konfronteras med musik, sång och dans på restauranger och på vårt hotell i turistorten Veradero, där vi bor under resten av resan, och där vi får uppleva orkanen  söndagen den 4 november, dagen före hemresan.
               De stora rörsocker- och kaffeplantagerna som Fredrika besökte har blivit socialiserade och därmed ännu större. Vi besökte en där ruinen av slavägarens hus fanns kvar. Det var där som Fredrika när hon vaknade på morgonen kunde höra piskan vina över de stackars slavarnas huvud och kroppar. Men där hon också fick njuta av slavarnas trummor och dans förda av Carlo Congo, som hon avporträtterade.
               Vi besökte Matanzas, dit Fredrika kom från Havanna, "flög", säger hon,  med järnväg - den gamla stationen finns kvar. Vi beundrade Yumoridalen, så vackert beskriven och  tecknad av Fredrika.  Vi åkte med en liten färja på  Canima- floden, vi besökte Cardenas med sina kaffeplantager och den närbelägna platsen där slavarna 1846 gjorde uppror, som Fredrika Bremer noterar grymt slogs ner av den spanska regeringen. Ett monument har uppförts på platsen  med namnet "Triumvirato".
               Cuba är för Fredrika Bremer både paradis och helvete.  Paradiset är det tropiska klimatet, palmerna, ceiban med sin parasitväxt, tamarinder, acacia- och mangoträd,  hibiscusblomman, orkidéer, kolibri-fåglar, nässelfjärilar, Södra Korset , cucullos, de kubanska eldflugorna.  Helvetet är slavarnas vardag med hårt dagslångt arbete med piskan över sig.
               Vi, resenärer i Bremers fotspår upplevde hennes Cuba-paradis men såg intet av den tidens helvete.  Vi mötte endast lojala kubaner som, fastän deras levnadsstandard ej är västvärldens, är oerhört stolta över Fidel Castro som befriade dem från den korrupte Batista, gav dem fri skolundervisning, sjukvård, barn- och äldrevård. Dagens amerikanska embargo och Sovjetunionens kollaps har uppenbart orsakat en kännbar ekonomisk förlust.  Deras hopp står till en framtid med en ökad turistnäring.

Ingrid Claréus
(Parnass  Nr I / 2002)
 
 

Fredrika Bremers plakett i Havanna, avtäckt  30/10 2001 kl 15.00

Texten:
Fredrika Bremer
(Turku, Finlandia, 1801-Estocolmo, 1865)

El 31 de enero de 1851 llegó a Cuba la
reconocida escritora sueca Fredrika Bremer

Residió en este edificio, entonces "Casa de
Hospedaje", donde fue visitada por su
coterranea, la estelar soprano Jenny Lind.

Sensible y delicada supo penetrar en la alma
cubana, comprender su reclamo independentista
y denunciar la ignominiosa esclavitud.
Defendió los derechos de la mujer y amó la
naturaleza de esta isla que identificó con el
                                               paraíso.

Quede constancia de nuestro afecto y gratitud a
la extraordinaria y fraternal viajera.
 

( FB, Åbo, Finland, 1801 -Stockholm, 1865)
Den berömda svenska författarinnan Fredrika Bremer anlände på Cuba den 31 januari 1851.
Hon bodde i detta hus, då gästgivarhuset, där hon besöktes av sin landsmaninna, sopranstjärnan Jenny Lind.
Känsligt och försynt sökte hon tränga genom den kubanska själen, förstå dess krav på självständighet och fördömma det vanhedrande slaveriet.
Hon försvarar kvinnans rättigheter och älskar denna ös natur som hon jämför med paradiset.
Hon förblir evigt i vår beundran och tacksamhet denna enastående och broderliga resande.

övers. I. Claréus
 

Fredrikas älskade Musa
 

 När Fredrika Bremer första gången smakade på en banan under sin resa i Amerika 1850 var hon föga entusiastisk: "Den har en fin, söt, något fadd smak, är till skapnad lik våra gula frögurkor, till färg melonen, och till kötten äfvenså, men är mindre saftig. Det föreföll mig som om jag bet i såpa. Jag tror ej vi blir särdeles vänner, bananfrukten och jag". Men det skulle inte dröja länge förrän banan och ett glas mjölk är hennes bästa mellanmål: "Jag tror jag kunde lefva blott av den och av bröd, nb av svenskt knäckebröd" 1)

 Ett drygt år senare, när hon besöker den lilla byn Cerro utanför Havanna, förundras hon över bananväxtens märkliga blomma. Hon tecknar av den, färglägger, och skriver ett brev till systern Agathe den 12 februari 1851 2): "Du ser bananträdet  -  ett lågt träd med palmlik krona ... av långa (två á tre alnar) breda, ljusgröna, sammetsmjuka blad, som böjer sig och svajar graciöst för luftens fläktar. Dessa ...  sliter lövet på båda sidor om den kraftiga bladnerven eller senan i många delar, varför bladet ofta ser trasigt ut. Det behåller dock under trasorna alltjämt sin behagliga mjukhet, sina vackra rörelser.
 I bladkronans mitt skjuter en knopp upp på sin stjälk. Den liknar en mycket stor, grön blomknopp. Den skjuter hastigt upp, blir lika hastigt alltför tung för sin stjälk, som böjer sig under dess tyngd. Knoppen hänger nu nedåt stammen och växer i storlek ungefär som en kokosnöt. Dess form är lik en törnrosknopp, och den har en mörk gredelin färg...
 

  Nu skall du få se! En av knoppens yttre blad, eller bladskärm, lösgör sig därifrån, eller öppnar sig sakta i toppen och du ser dess inåtvända sida stråla i den grannaste cinnoberröda färg. Ur dess djup ser du, tätt slutna i rad, sex eller sju små ljusgula figurer titta fram, icka olika små kycklingar...
 

Bladskärmen öppnar sig mer och mer för ljuset och luften och de små ljusgula kycklingarna tittar fram allt mer och mer. Så småningom skiljer sig bladet med sin lilla familj helt från knopphuvudet och det blir ett stycke bar stjälk emellan dem. De små kycklingarna gapar nu med ljusgula blomnäbbar och räcker ut sina tungor.. . för att dricka solen och luften... De börjar kråma sig, böjer ut sina bröst, och vänder sina huvuden alltmer och mer  uppåt. De vill vara för sig själva, de vill se solen, de behöver ej mer det gamla taket. Då lösgör sig bladet, det vackra, moderliga bladet och faller ner på marken...  Man skulle kunna säga att en droppe blod från ett varmt modershjärta hade utgjutit sig där. Ungarna, kycklingarna (som är tuppar och hönor på samma gång) bröstar sig nu helt stolt och med bröstet vänt utåt, ryggen inåt, huvudena i vädret och näbbarna likaså, reser de sig upp, omgivande stjälken likt en krans, där de om en á två veckor mogna till den ljuvliga bananfrukten och skäras av knippvis.
 

Hela det tunga, mörkt purpurfärgade knopphuvudet är en tät förening av sådana blad-hylsor omslutande sådana ungar. Så lösgör sig blad efter blad och faller av, så växer kull efter kull av fruktungar, till dess den tjocka stjälken är fullsatt -  av deras kransar. Men alltid återstår ännu en god del av knopphuvudet, som aldrig hinner utveckla hela sin inre rikedom under det år som bananträdet lever. Ty det lever och bär frukt endast ett år och dör sedan. Dock ger det dessförinnan liv åt en stor familj av små telningar, som växer upp vid dess fötter och av vilka de äldsta är färdiga att blomma och bära frukt då moderträdet dör.

 Och detta är historien om bananträdet Musa Paradisiaca, som det kallas i vändkretsens flora...  Man har försökt att plantera bananträdet i södra delen av Nord-Amerika, där så många träd från främmande zoner trivs. Men bananträdet ville ej trivas där, dess frukt icke mogna. Det fordrar en jämnare, ljuvare värme. Det vill ej gå utanför vändkretsens paradisiska luft...."
 

Fredrikas sagolika berättelse är fullödig och har en sensuell lyster, men den är också botaniskt korrekt och detaljrik om man jämför med fotografierna och med följande sammandrag av Nationalencyklopedins text till uppslagsorden banan och bananer: Banan, Mu´sa x paradisiaca, är en odlad hybrid i växtfamiljen bananväxter. Den är en av de största örter som finns. Växten har underjordisk stam. Den upp till 10 m höga stjälken är egentligen en blomställning, omgiven av hoprullade bladskidor. Bladen är upp till 3-4 m långa och 50 cm breda; de flikas mycket lätt upp längs bladets sidonerver. Blommorna är enkönade; nedtill i blomställningen sitter honblommor, upptill hanblommor. Den stora axlika blomställningen, som sitter i toppen av stjälken, får färg av de kraftigt röda stödbladen.  Allteftersom blomningen fortgår faller stödbladen av, och blottar de gröngula frukterna, Då frukterna mognar kommer de tunga bananstockarna att hänga alltmera ned, med resten av hanblomman i änden. Det kan finnas upp till 300 frukter i en fruktställning, som kan väga upp till 50 kg. Frukten mognar på 12-14 månader. Förökningen sker vegetativt med sidoskott. Bananväxten behöver ett tropiskt klimat med riklig nederbörd, näringsrik jord och vindskyddat läge.

1) Carina Burman: Bremer. En biografi. 2001. Sid 301
2) Fredrika Bremer: Hemmen i den nya världen. 1983. Sid 39 ff

Bo Lambert, text och foto.