Fredrika Bremer 1801 - 1865


   
 Olof Södermark, 1843

     Fredrika Bremer föddes den 17 augusti 1801 i Åbo. Hon var föräldrarnas, Karl Fredrik och Birgitta Charlotta, andra barn. Hon hade redan en syster, Charlotte, och fick ytterligare tre systrar och två bröder. Endast Charlotte överlevde Fredrika, som dog på Årsta slott nyårsafton 1865.
     Farfadern Jakob Bremer hade arbetat sig upp och förvärvat stora rikedomar inom olika industriella företag i Åbo. Fredrika nämner i sina självbiografiska anteckningar att farfadern var ¨sin egen lyckas smed¨, en rik man som levde ett mycket enkelt liv och som anonymt hjälpte sina behövande medmänniskor. Hans son Karl Fredrik fick en gedigen uppfostran med studier vid akademien i Göttingen, bildningsresa till Paris och uppehåll i England.
     Hemkommen till Finland övertog Karl Fredrik faderns handelsföretag och ägnade sig dessutom åt åkerbruk. Efter giftermål med Birgitta Charlotta Hollström och sedan fyra barn fötts, bestämde sig familjen att flytta till Sverige 1804, där sedermera ytterligare tre barn föddes. Den politiskt osäkra situationen i Finland gjorde att brukspatron Bremer sålde sina finska egendomar och slog sig ner i Stockholm. Här bodde familjen om vintrarna i lägenhet i området kring Jakobs kyrka. Som sommarbostad inköptes 1805 1600-tals slottet Årsta med tillhörande jordbruksareal.
     Fredrika och hennes systrar uppfostrades som små av barnsköterska och senare av guvernanter och informatorer. Som burgna döttrar fick de en utbildning i syfte att i ett framtida äktenskap kunna föra sig väl i societetslivet. De undervisades i språk, sömnad, musik och teckning.
     Liksom han själv i sin ungdom fått ge sig ut på en bildningsresa, tog patron Bremer sin familj 1821 på en sådan genom Tyskland, Schweiz, Frankrike och Nederländerna. Man färdades i två fyrspända täckvagnar med egen betjänt. Tyvärr blev det ej någon behaglig resa på grund av faderns koleriska humör. Han hade redan som ung haft besvär med sin mentala hälsa och fått behandling på nervklinik. Fredrika förde dagbok under resan. I Paris, där familjen bodde några vintermånader på rue Richelieu, fick flickorna lektioner i musik, teckning och målning. Fredrika kom med sina teckningar och miniatyrporträtt att föreviga familjemedlemmar, vänner och bekanta. På resorna i Amerika och på Kuba hade hon alltid med sig skissboken. Det blev till slut sju stycken, de flesta ännu i privat ägo.
     Att skriva började Fredrika tidigt i tonåren: det blev mest små dikter och prosastycken som framfördes vid någon familjehögtid. I den trånga familjekretsen kände hon sig utsatt, ej så vacker som äldsta systern, ofta i kontrovers med fadern och även med modern. Som de flesta kreativa människor längtade hon efter frihet och ensamhet. Hon fann den ibland, särskilt under vistelserna på Årsta slott, där hon några vintrar kunde isolera sig. Liksom alla ogifta kvinnor var hon och hennes systrar omyndiga. När fadern dog 1830, blev äldste brodern systrarnas förmyndare. Senare samma år gifte sig, som den enda av systrarna, äldsta systern Charlotte med dåvarande assessorn Peter Quiding som efter tidens lag blev hennes förmyndare. Efter det att brodern förslösat arvet efter fadern går Fredrika och hennes yngsta syster Agathe till kungs 1840 för att bli myndigförklarade.
     Innan dess hade Fredrika 1828 hunnit debutera anonymt med samlingen Teckningar utur hvardagslifvet, följt av Teckningar utur hvardagslifvet II och III, 1830 och 1831. Dessa hennes första prosaförsök blev genast oerhört populära, lästa och omskrivna. Realistiska, lite romantiska, smått sentimentala berättelser om personer från det dagliga livet, som de flesta kunde identifiera sig med, var vad den dåtida läsande publiken ville ha.
     Romanen Famillen H*** ingick i de två senaste Teckningarna. Den och den följande romanen: Presidentens döttrar (1834) utgöra stommen i Fredrika Bremers romankonst. De skildrar döttrar i patriarkala familjer som utsetts för viss ofrihet. Det är fadern som bestämmer i huset och viktigt är att döttrarna blir rikt bortgifta. Endast den fula dottern, oälskad, skonas från giftermål.
Edla i Presidentens döttrar är den intellektuella, konstnärliga dottern som vill leva sitt eget liv liksom Angelika i samma roman och Helena i Famillen H***.
Brevromanen Grannarne (1837) blev en av de mest populära av romanerna med sin blandning av realistisk skildring av den unga nygifta Fransisca och hennes man, läkaren, hennes ¨björn¨. Denna idyll kontrasteras mot en skräckromantisk skildring av ett annat par, Bruno och Hagar. Svärmodern ¨Ma chère Mere¨, den barska och despotiska generalskan Mansfelt, kan läsas som en tidig majorska i Gösta Berlings saga.
     Ett tema som går igen i romanerna är förhållandet mellan far och dotter. Fadern är den dominerande personen, auktoriteten, förmyndaren som måste åtlydas. I Hertha eller En själs historia (1858) kallas direktör Falk för ¨husets herre och familjens buse¨.
     Budskapet i familjeromanerna är ogift kvinnas rätt till myndighet. Hennes vädjan får sitt positiva svar i lagen av 1858 om ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder. I Hertha går Bremer längre i sin feminism. Kvinnorna i Sverige måste få rätt till undervisning och utbildning vid landets universitet, till att bli lärare, läkare och präster. Hertha startar en vardagsskola och en helgdagsskola. Hon kämpar för daghem, småbarnsskolor, vill införa kvinnohistoria som undervisningsämne. Fredrika fick glädjen att uppleva startandet av Kongl Högre Lärarinneseminariet 1861 . Här utbildades under närmare hundra år unga kvinnor till lärarinnor för flickskolorna i landet. Dess första byggnad låg vid Klara kyrka och nära Fredrikas dåvarande bostad vid Hötorget. Hon skänkte möbler, böcker och Södermarks porträtt till seminariet, som hon ofta besökte.
     Vistelsen i Amerika 1849-51 hade berikat Fredrika Bremer på många sätt. Hon hade mött kvinnor i den amerikanska kvinnorörelsen och i hemmen som imponerat på henne. Hon tyckte sig finna att den amerikanska kvinnan var den moderna kvinnan, framtidens kvinna. Hon träffade där flera av samtidens berömda författare såsom Emerson. Longfellow, Thoreau, Lydia Maria Child och Catharine Maria Sedgwick. Själv var hon känd genom Maria Howitts översättningar av romanerna såsom The Neighbors (1842). Hon jämfördes i storhet med Charles Dickens.
Förutom romankonstens företrädare var Fredrika en idog brevskriverska och en frimodig reseskildrare i böckerna Hemmen i Nya Verlden (1853-54) och Lifvet i gamla verlden (1860-62).
     Fredrika Bremers Brev, samlade och utgivna av Klara Johanson och Ellen Kleman i fyra band (1915 - 1920) och Brev, tidigare ej samlade och tryckta brev, utgivna av Carina Burman 1996) är en oumbärlig källa till förståelse av författarinnan själv, hennes tid och hennes samtida adressater från första hälften av 1800-talet. I Sverige brevväxlade Fredrika med bl.a. Geijer, Tegnér, Brinkman, Malla Silfverstolpe, i Danmark med bl.a. H.C. Andersen och Änkedrottning Amalia. De flesta breven gick till Per Böklin, rektorn och kyrkoherden som hon träffat 1831 i Kristianstad hos systern och svågern, vars frieri hon avböjde men som blev hennes mentor, lärare och diskussionskamrat i livsåskådningsfrågor. Till honom skickade hon gärna sina manuskript för att få hans kritik. Deras korrespondens varade för Fredrika livet ut.

Fredrika Bremer ligger begraven i familjegraven på Österhaninge kyrkogård.

Sigrid Fridmans staty av Fredrika står i Humlegården där den invigdes 1927.

Ingrid Claréus

                             (Parnass Nr 3 / 2000)
 
 

Rekommenderad läsning:
S. L-D Adlersparre och Sigrid Leijonhufvud, Fredrika Bremer, Stockholm 1896
Carina Burman, Bremer. En biografi,  Stockholm 2001
Ulrika Kärnborg, Fredrika Bremer, Stockholm 2001