Grekland

Athén, den 5 augusti 1859

Omöjligt att beskriva härligheten av solnedgången om aftonen då jag lämnade Konstantinopel! Omöjligt att måla prakten av det skådespel, över vilket solen utgöt floder av gyllne ljus. Det ”gyllne hornets” stränder, Bosporens kullar, Istambuls moskéer och minareter, Aja Sophia, uppstigande ur de gröna parkerna  på Seraljens udde, framför allt Scutari, Turkstaden, den forna Chrysopolis eller ”den gyllne staden”, som återgav solens bild ur hundra tusen fönster. Allt lyste, allt lågade  i outsäglig färgprakt under det den europeiska (Loyds) ångare avlägsnade sig från den österländska kejsarstaden och brusade över Marmorasjön. (-- --)
   Följande dagen solig morgonfart genom Dardanellerna, sedan över Egeiska havet. Vinden  är stark och vågorna skumma, fulla av ljus och kraft.  Bakom oss försvinna i fjärran öarna Samothrake, Lemnos m.fl. På höger hand framskymtar vid horisonten berget Athos, grekernas heliga, av munkar befolkade berg på Makedoniens kust.  Om morgonen ligger vi vid Hellas’ strand i den ypperliga attiska hamnen Pireus. (--- ---)
   Vi kommer in i staden på en usel gata med ännu uslare bostäder vid Akropolis fot, synbart lämningar av den turkisk-grekiska staden; men snart lämnar vi dem och inträda på vackra gator med hus i modern europeisk stil. I ett  av dem,Hotel d’Angleterre, får jag min bostad och all komfort som jag kan önska. Lykabettos’ spetsformade, besynnerliga klippa, med ett litet kapell på toppen, reser sig nära där invid. (--- ---)
   Den 12:te, efter intagen måltid hos Rangabes, där en hel  flock små Aristider och Themistokler glädjer sinnet med friska förhoppningar för Greklands framtid, begav jag mig med den älskvärda familjefadern och med exministern Christopolos till Theseus-templet, beläget ett stycke nedanför Akropolis, och det bäst bibehållna av alla Athens tempel. Dess praktfulla pelarrader, i vilka inte en enda pelare felas, ehuru några av dem fått sina trummor rubbade genom jordstötar, omsluta nu ett museum av senast i trakten funna märkliga antikviteter. Det märkvärdigaste och senaste fyndet är från Eleusis, en stor basrelief i vit marmor, föreställande Ceres och Persepina, som välsigna eller helga Triptolem. Figurerna är stela, men har adel och skönhet; den unga gossens kropp, stående mellan de två draperade, höga kvinnogestalterna, berömmes som ett mästerstycke. (-- ---)
   Theseus-templet med dess sköna pelarrader nedanför den gamla gudaborgen träder också fram, och invid det en rad med kullar, som alla bära odödliga minnen.  Här Ares klippa (Aeropagen), där Pnyxen med talaretribunen, där Museion, nu prytt av ett prydligt observatorium. Överallt, i närheten av dessa kullar, finner man murar, gravar och mångahanda minnesmärken av det antika Athen, för att ej nämna de lämningar av den gamla klassiska staden, Ptolomei och Hadrians gymnasier m.fl. stora byggnader som omfattas av den unga tillväxande staden. (-- ---)

Nauplion, den 2 sept.

Uppe med solen i går, for vi i dess morgonglans ned till Pireus. Jag hade inte ännu sett Hellas’ himmel så genomskinligt skär och skön! Det var olympiskt väder.
   I Pireus gick vi ombord på den lilla ångbåten Othon, äldst men inte bäst av sitt släkte på dessa vatten. (--- ---)
   Vädret var härligt och dagens resa på Egeiska havet, mellan dess ryktbara öar, blev en av de skönaste.  Vi for omkring Egina, Solons födelseö - över vars jord hans aska ströddes, - där en vacker lämning av dess forna Jupiter-tempel, Pan-hellenion, ännu kröner en av dess högsta höjder: Poros (det gamla Kalauria), ryktbar för sitt forna Poseidons tempel ... Hydra, på vars pyramidala, hiskligt nakna klippor skaror och flockar av vita marmorhus ligger skinande...
   Det var alldeles mörkt innan vi kom fram till Nauplion. 
   Nauplion ligger i trekant på en udde vid foten av den 1000 fot höga klippan Palamedes med fästningen av samma namn. Detta namn tillhör en av det gamla Hellas’ halvt mytiska, halvt historiska heroer. Palamedes är - enligt Homeros - en av hjältarna i Trojanska kriget och nämnes sedan bland Greklands fredliga fostrare, såsom den vilken fastställde i landet mått, mål och vikt samt införde mången nyttig kunskap. Med rätta bäres då högt hans minne av Palamedes’ klippa.
   På eftermiddagen begav vi oss i vagn till Argos och for i två timmar över slätten innan vi kom fram till staden.
   Argos’  stad vid foten av berget och fästningen Larissa, är en vitt utsträckt, men usel stad, bestående för det mesta av jord- och lerkojor, ur vilka en talrik och närgången barnskara svämade ut. Ändå såg vi snyggt klädda kvinnor sitta här och där utanför husen, spinnande ull på slända.
      På eftermiddagen klättrade vi upp till Palamedes på 800 trappsteg, uthuggna i klippan., bekväma, men branta. Utsikten, hela vägen, praktfull.

Tripolis, den 5 sept.

   Jag är i Arkadien! Framför mig sträcker sig en härligt grönskande dal; jag är i ett arkadiskt gästvänligt hem. --- På eftermiddagen får vi äntligen litet aning om Arkadiens närhet. Då och då hör vi en herdepipa bland bergen, här och där ser vi gröna fläckar, samt hjordar av getter och får, som läskar sig vid en källa.

Sparta, den 8 sept.

   Intet, under denna min treåriga resa har förekommit mig så oväntat och så otroligt, som att jag nu befinner mig i Sparta, i Eurotas dal, Lykurgi och Leonidas’ fädernesland, i Sparta, Lakoniens huvudstad och huvudstaden för min beundran och förtjusning under min barndoms dagar samt första bekantskap med Greklands historia!
   Så är det dock verkligen: jag  är i Sparta, men i det nya Sparta, som uppstått på det gamlas grund. Tanken att resa hit vaknade hos oss i Arkadien, i Tripolis.
   Man hade givit mig en liten vitgrå häst med rödlätt nos och likadana hovar, vilken jag snart fann vara ett allrakäraste kreatur, säkrare och bättre, än någon av mina goda palestinska hästar. Min ledsven var en 60-årig spartan vid namn Konstantis, som hade fina drag, ljust, lockigt hår, och skuttade över bäckar och stenar, samt gick med fötterna utåt som en dansmästare, en verklig spartansk f.d. dandy.
   Landskapet Arkadien ligger i mitten av den Peloponnesiska halvön och utgör dess Schweiz. Det är ett land av höga berg och djupa, vilda klyftor och dälder, ett land av stora skönheter, men oftare av en förfärande, än av en täck och tjusande art. Styxen är ett arkadiskt bergsvatten, vars förfärligt dystra omgivningar gett upphov till den grekiska diktens sagor om underjordens mörka nejder och om den Styx, över vilken dödsmannen Charon förde skuggornas skaror. ”Vid Styxen” var, som man vet, en av forn-grekernas mest fruktansvärda eder.

Nauplion, den 9 sept.

Det är i Nauplion, som jag, vilande en stund på vingarna innan jag lyfter dem till vidare flykt, fortsätter min dagbok för att samla mina minnen från Sparta.  ---  ---
   Spartas dal - huru härlig den lyste, denna morgon, badad av solljuset!  Mindre pittoresk än Attikas dal med dess djärvt uppstigande klippaltaren och tempel, är den oändligt mycket större och fruktbarare. Den kunde bli ett paradis av fruktbarhet och skönhet om armar och penningar fanns i förhållande till naturens rikedom. --- ---
   Vi hade denna morgon sett några av Spartas äldsta minnesmärken, vi skulle på eftermiddagen se något av dess närvarande folkliv, och därför steg vi strax efter middagen till häst och red till den stora årsmarknaden vid Taygetus’ fot.
   Efter en timmas sakta ritt var vi framme i Mistra. Fältet och olivlundarna däromkring vimlade av kreatur, hästar, mulåsnor, åsnor, kor, kalvar m.m. som drivits till marknaden. -- .Och inte ringa syntes mig mängden, mångfalden och även rikedomen  av varorna. Man såg guld-, silver- och sidentyger, dyrbart broderade dräkter av landets tillverkning, en mängd galanterivaror, alla slags finare och grövre klädesplagg av landets snitt, rika förråder av matvaror, frukter m.m.m.m.. (--- ---)
   Vi hade under förmiddagen besökt stället där, enligt traditionen, Spartas unga döttrar övade sig i brottning och manliga idrotter inför männens blickar.
   Anmärkningsvärt synes det mig att just i den stat, där kvinnans uppfostran var så manlig och fri, förhållandet mellan könen förblev så rent, sederna så blygsamma, kvinnan så ärad och  - så ära värd. Den för sin dygd och sin trohet vittberömda Penelope  var en spartansk konungadotter.  Hennes gamle fader - så berättar traditionen - hade lovat sin dotters hand åt den av Hellas’ män, som övervann de andra i de övliga kämpalekarna. Ulysses vann priset och skulle hemföra den sköna Penelope såsom sin maka. (--- ---)
   I öppen fyrsittsig vagn och på en god körväg åkte vi den 10:de september, tidigt om morgonen till Tyrinth och Mykene. ”Folkfursten Agamemnons” herresäte  Mykene  ligger vid övre ändan av  Argolis’ slått, ungefär mitt emellan Tyrinth och Argos, på ett högland av låga kullar vid foten av den amfiteater av höga berg, som skiljer Argolis från Arkadien.
   Vi steg av våra hästar - dem vi tagit i Tyrinth - och skattade vår gärd av beundran först till den s.k. ”Artreidernas skattkammare” vars tretusenåriga kupol över rotundan invid gravkammaren ännu står så fullkomlig i fasthet och harmoniska proportioner, som om den vore byggd för ett år sedan, ehuru stenarna vilar på varandra utan tillhjälp av murbruk eller andra mekaniska förbindningsmedel.
   Högre upp, närmare klippfästningen, visar man  porten till  Agamemnons borg , och i pelaren samt de tvenne kolossala lejonen, huggna i stenen över porten, det äldsta minnesmärket av grekisk bildbyggarekonst. (---  ---)
   Vi  besökte ännu några ryktbara ställen med svarta murar och föga ljusare minnen, vilka inte särdeles intresserade mig. Mina blickar sökte däremot med förkärlek upp en grönskande kulle, nordost från Mykene, där man nyligen upptäckt grundläggningen och trappstegen till det forna stora Hera-templet, eller den moderliga Junos tempel, ryktbart för sin prakt och den vördnad, som ägnades det såväl av Argiverna, som av Greklands övriga folkstammar. (--- ---)
   Man kan välja emellan två vägar från Athen till Delfi, den ena till lands (två och en halv dagsresa) genom Boetien och Livadien, den andra sjöledes på Korinthiska viken till Itea, varifrån man endast har tre timmars väg till Delfi.  Jag valde den senare.  -- huru skall jag kunna beskriva intrycken av denna sköna morgon, då jag på min röda, vita häst red in i den djupa, milsvida olivskogen och sedan uppför bergen till Delfi?!
   För första gången såg jag olivskogen i dess ideala fullkomlighet, inte blott enstaka, sköna träd eller glesa lundar  som i Palestina, inte i putsade planteringar och med klippta kronor som i Athen, utan olivskogen sådan som Gud skapat den , i ursprunglig skönhet, sådan den stod då Greklands jord var full av Gudastoder och heliga lundar, sådan den stod här i de dagar, då Strabo berömde ”skogen mellan Krissa och Salona såsom den skönaste i Grekland”. (--- ---)
   Vi kommer nu till det Pythiska Apollo-templet, Delfis allra heligaste. Det var av vit marmor med ornamenter av guld, inte ett av de största, men helt visst av de skönaste tempel i Grekland.  Gavlarna pryddes med statyer av Artemis, Leto, Apollo, Muserna, den nedgående Helios, Dionysus och Thyaderna, samt med basreliefer, föreställande de grekiska Heroernas strider med Titanerna eller odjuren: Lerneiska Hydran, Chimära, Python o.s.v. Vapensköldar och offergåvor var upphängda vid poster utanför templet. Till templet uppsteg man på marmortrappsteg, höga nog att även vara bekväma såsom sittplatser. (--- ---)
   Nära vid offerhärden låg ”Omfalos” eller navelstenen, en vit sten, till formen liknande en trubbig kägla, smyckad med ”heliga bindlar”.  Över denna sten - jordens representant - höll Orestes sina händer, då de renades från modermordet genom begjutande av (små grisars) blod, vilket renande blod skulle uppdrickas av jorden. Ur-profetissan vid Delfi, den gamla, heliga Gaia, skulle försonas. Vid Omfalos-stenen stod två gyllne örnar, som sades ha givit Zeus till känna stället för jordens medelpunkt.
   Det Delfiska templets ”Adyton” eller innersta helgedom, omtalas som ett i jorden nedgående rum, över vilket ett tak välvde sig med en öppning ovantill för att insläppa ljuset. Detta rum låg i templets innersta hörn och omslöt en håla, varutur, sedan urminnes tider, en kall, dövande dunst uppsteg, vilken man tillskrev profetisk verkan.
   Över denna hålas inte mycket stora öppning stod Pythias trefot, och urprofetissans, Gaias, ande kunde, genom kopparormarnas ihåliga kroppar och öppnade gap, nå Apollos prästinna.
   Pythia var i äldsta tider en ung, i senare tider en gammal kvinna, som valdes ur vissa gamla släkter vid Delfi.  I en enkel, osmyckad dräkt besteg hon trefoten, där hon om några ögonblick försattes i ett extatiskt tillstånd under vilket hon, stundom i ett slags raseri, stundom med sansat men stegrat liv, yttrade ord och meningar, som tyddes för mängden och sedan uppskrevs av Apollos präster. Dessa profetiska ord yttrades i de första tiderna på vers, senare på prosa.


Den 20:de Maj 1861
  
   Emellertid gör jag avskedsbesök till människor och orter; till greker och utlänningar, som här har förskönat mitt liv, till orter, från vilka Greklands genius och de stora döde har talat till mig kraftigare, djupare ord än nu levande Hellener.
   Under en skön afton steg jag för sista gången upp till Akropolis. Mer än en gång, när jag från Parthenonstemplet sakta vandrat över borggården, och genom propyleernas pelare-port blickat ut över Athens minnesrika kullar och kustland och över det örika havet, belyst av aftonsolens strålar, har jag tänkt mig hur det varit en Solon eller en Perikles till mods när de ur denna marmorborg full av Athenska snillets och heroismens monumenter, denna underbara höga stad, som de grundat, skådade ut över den sköna jord, som de behärskade genom snillets och den moraliska kraftens, lika mycket som genom  vapnens makt.

Från Lifvet i Gamla Verlden. Dagboks-anteckningar under resor i Söder- och Österland. 1862

 "Min bästa mamma!  Ack! vad det är gott att med en känsla av fullt förtroende kunna vila vid den, som man har att tacka för livet. Jag säger: tacka; ty nu synes mig livet gott. Förr var det ej så. Min ungdom har ej varit lycklig; den har tvärtom varit en tid av bitterhet, vars dagar till större delen (det är enkel sanning) gått bort under en beständig önskan att få dö. ----
I detta ögonblick är min levnadsplan denna: att av mitt timmeliga goda bestå så litet som möjligt på mig själv, för att så mycket som möjligt kunna njuta min levnadsglädje, att genom alla för mig tillgängliga och tjänliga medel utbilda mig till att med heder fylla en författares kall.  ----
  Ja, bästa mamma! vad jag oftast känner. vad jag oftast har behov att säga åt mina älskade hemma är: jag är lycklig. Aldrig har väl någon njutit sitt liv fullare än jag i denna period av min levnad. Den klarnande tanken inom mig, som lovar mig själens harmoni för framtiden, bidrar mycket därtill, och sedan - mitt lilla ensamma rum. Ack, mamma lilla! om jag skulle nästa vinter bli hemma, tror mamma att jag kunde få mig någon liten vindskammare i Bruhnska huset? Det är för mig viktigare, än någon kan tro, att ha ett litet stilla bo och kunna vara alldeles ensam. I våningen hemma låter det sig ej göra; men på vinden vore det så skönt, om bara det är möjligt."
Ur brev till Charlotte Bremer f. Hollström (66 KJ)
Christianstad 25/10 1831.

          O dessa barn, dessa små barn i diktens rike, Era barn vad de äro 
fötjusande,vad de förtjäna rum i diktens himmelrike! Jag är i sanning oförlåtlig, som icke 
förr framburit till Er min tacksägelse för gåvan av edra nye Börn-Eventyr.
 
          Men om ni visste hur ofta jag tackat Er i mitt hjärta! Då skulle ni också 
veta huru ofta jag läst högt dessa Era berättelser för unga och gamla, för lärda 
och olärda, och sett hur unga och gamla, lärda och olärda lyssna till dem med 
samma förnöjelse och nästan samma intresse, och ömsom leende ömsom med 
rörda hjärtan hembära Er sitt lov. Det är bland dessa berättelser isynnerhet en, 
som jag alldrig tröttnar vid att läsa högt, det är: îden Grimme Ællingî. 
Den är alldeles förtjusande och förträfflig! Jag har väl läst den mer än ett 
dussin gånger högt, för olika personer, men alltid erfar jag samma nöje, och r 
det är ett par ställen vid vilka jag alltid känner det svårt att hålla rösten stadig. 
Det ena är då  Ællingen  för första gången får se Svanorna och drages av 
 onämnbar aning och utstöter ett rop i vilket dess väsen ger sig tillkänna. Detta påminner om Correggios îanch io son pictore,î men har en friskhet en egenhet  som liknar, - ingenting annat. En glädjerysning, en innerligt ljuv rörelse genomfar mig 
var  gång jag läser detta. Så även vid sista uppträdet då Ællingen upptages i härligheten och känner fullt igen sig själv i samma stund  den flyger döden till
 mötes. Och vilket lif, vilka levande uttryck i hela denna skildring, djup i sin mening och i sitt utförande ömsom satyrisk (men på så roligt sätt!) ömsom ljuv
 och intagande, som blommorna, som solstrålarna, som vårens fläktar. 

         O! dikta, Andersen, dikta sådana barn-historier; i diktens himmelrike äro 
de hemma och oss gamla mänskor göra de till glada och goda barn! Ingen kan 
skriva såsom ni i denna genre, och lekande lägga ett stort i det lilla, en oändlig 
betydelse i det inskränkta och vardagliga! Snart skall jag åter läsa högt îden grimme Ællingî, näml. för Baron Berzelius och hans fru, där jag för denna läsnings lovat äta 
middag en av dessa dagar.
 
        Det var nu så längesedan jag hörde ifrån er. Skrif mig snart hur det är med Er och vad Ni, lärda och litterata herrar i Köpenhamn företaga. Här äro vi uteslutande sysselsatta med vår Konungs tillstånd, och förutse 
hans nära död och undra hur det därefter skall bli. Vi hoppas det bästa
 av Kronprinsens redliga karaktär och goda vilja.
 
         Lev väl, lev lycklig bästa Andersen, och glöm icke berätta något om îLivet och Lyckkenî åt Er sanna tacksamma vän
 
Fredrika Bremer

Stockh. d.9 Febr. -44  (529 JK)

                                       ______________________________
 
 

   "Jag gick genom trädplanterade gator ut ur staden och kom på en stor landsväg; tät, mörk skog fanns på båda sidor. 
  Jag gick allena; allt var tyst och stilla, men mitt hjärta sjöng. Vad jag under hela min ungdom hade önskat och längtat till; vad jag ansett mig vara mer än någon annan utestängd från - en levande bekantskap md livets mångfaldiga gestalter, det hade nu kommit mig till del, blivit mitt i ett ovanligt mått. Vandrade jag icke nu fri - fri såsom få är det - i den fria, stora, nya världen, fri att se och lära känna allt vad jag ville? Var jag icke lätt och ledig, som en fågel? Min själ hade vingar och hela världen var min!"
Macon, Vineville, 7/5 1850
HNV  Del I, B

 " Jag håller nu på att måla - efter en oljemålning- porträttet av en indiansk hövding vid namn Oseconehola*), som, i spetsen för seminolernas stam, i fem års tid tappert kämpat mot amerikanerna i Florida, då dessa sökte förjaga indianerna därifrån för att förflytta dem västerut till Arkansas.
I fem års tid varade striden mellan Florida-indianerna och Förenta Staternas armé; mycket blod flöt å ömse sidor, och ännu var indianerna i besittning av landet och skulle kanske ännu vara det, om icke Oseconehola blivit tillfångatagen genom fredsbrott och förräderi, då han, under den vita fanans skydd, kom för att parlamentera med den spanske generalen Hernandez."
Charlestone 13/4 1850 HNV I B
*) se Konstnären Fredrika Bremer / konst

"Svag känner jag mig stark, och bunden vid jorden känner jag mig ha vingar. Jag är blott en svag kvinna och jag kan erövra världen!"
(Hemmen i den nya Verlden 1853-54)

P.S.  "Du har läst Hertha; åtminstone har jag tillsagt att boken skulle sändas dig. Den är en bok för vilken jag näppeligen väntar nåd av någon svensk man, men om någon, så är denne Du. Ty du har nog förstått att Herthas klagan och kval är min egen själserfarenhet, att Hertha är mitt första men icke mitt sista ord i min frihetskamp för mitt kön."
Ur brev till P.J. Böklin (973 KJ)
Lausanne 13-16/2 1857

 "Vad du skriver mig om anfallen på min Hertha förvånar mig icke. De har varit mig, i allo, väntade. Vad som varit mig oväntat och som på sätt och vis förvånat mig är den egna, underliga glädjekänsla som jag erfarit därav; jag vet mig aldrig erfarit något dylikt. --- Känslan att veta mig ha skrivit, icke för att behaga människor, nej i fullt vetande att misshaga de flesta, att ådraga mig bitterhet och ovett; att ha därvid lytt påtryckningen av ett mäktigt inre bud och ej frågat efter något annat, förklarar till en del, men ej helt, denna känsla av frihet och fröjd.
  Icke att jag i allo är nöjd med Hertha; långt därifrån. Jag känner att denna bok lider av några överdrifter och formfel rätt betydliga. Mina mångahanda praktiska bestyr och omsorger under senare året i Stockholm hindrade mig att ägna tillbörlig tid och tanke åt mitt litterära arbete. Det fick bli som det kunde icke som det borde. Jag led ofta mycken inre ångest då jag skrev det. Men - nu har jag dock frid därmed i det väsentliga,*) och dessutom är Hertha mitt första, icke mitt sista ord i denna riktning. 
*) därtill bidrar ock de brev jag fått från flera håll av allvarliga, sökande och kämpande själar, icke endast av kvinnor. Hertha är en växel dragen på framtiden."
Ur brev till Fredrika Svedbom (JK 976)
Geneve 22/4 1857

                     ____________________________________________
 
 
 
 

Herthas dröm

Det syntes henne att hon var en själ, nyss född på jorden. I gråstensberget vilade hon som i sin vagga. Hon såg sig själv såsom hade kroppen varit en genomskinlig, eterisk form för själen; och in i själen såg hon klart hjärtat, med dess underbara system av kamrar och ådror, genom vilka livet pulserade på röda, varma vågor, och djupt därinne brann en låga, som än steg, än sjönk, än syntes dunklare, än klarare, men tydligt strävade uppåt, såsom sökte den en friare rymd. 
En klar källa sprang sorlande upp nära vid det höga trädets fot. Hon såg tre sköna, allvarliga kvinnor hämta vatten ur källan och begjuta trädet, som därvid tycktes grönska allt friskare. Svanor med glänsande fjädrar simmade sjungande i källan. Hertha såg människor komma och gå under trädets skygd, plocka av dess frukter och sedan jublande frambringa ädla och sköna skapelser, som de kallade sina verk. Hon såg härliga gestalter, stolta byggningar och de mest smakfulla prydnader framstå under deras händer; hon såg dem glädja sig över sina verk och åter och åter hämta krafter till nya av det härliga trädets frukter. Med klappande hjärta frågade hon: 
"Vilka äro dessa?" 
En röst svarade: "Dessa äro vetenskapernas och de fria konsternas dyrkare, och de som i skydd av livets och frihetens träd ägna sig åt de yrken, som förädla och glädja människornas hjärtan." Flera av dessa män tycktes ägna en särskild hyllning åt kvinnan. De avbildade hennes gestalt på mångahanda vis, de diktade sånger och höllo vackra tal till hennes ära, påkallande henne att försköna och lyckliggöra jorden. 
Hertha kände lågan i sitt hjärta brinna högre och högre och den ingav henne att tänka: "O! att jag finge såsom en av dessa arbeta i det härliga trädets skugga, njuta av deras frukter och glädja människors hjärtan!" 

-----------------------------------------

Ovillkorligt vände hon sig österut åt den trakt, där hon sett solen uppgå och såsom buren på osynliga vingar svävade hon fram över jorden. Men plötsligt kände hon sin flykt hämmas, och en barsk röst ropade: 

"Halt! Wer da?" 

Hertha svarade: "En själ, som söker frihet, liv och sällhet för sig och många systrar!" 

"Vad för något?" sade rösten, "en själ? Och du är ett fruntimmer? Bort därmed. Här i landet få icke fruntimmer ha själar. De räknas ej med bland befolkningen. Du får icke komma hit. Vänster om, marsch!", 

"Vem är du?" frågade Hertha, "och vad rätt har du att befalla mig?" 

"Vad rätt?" dundrade rösten. "Jag är en kejserlig stor Ukas och står på post för att intet kontraband må inkomma i landet." 

"Men jag är intet kontraband", sade Hertha, "jag är blott en själ, som..." 

"Resonera inte utan lyd", avbröt rösten, "eljest får du arbeta i Sibirien. En kvinnlig själ, som söker frihet, är det argaste kontraband i världen." 

"Låt mig blott tåga fritt genom ditt land, o store Ukas; jag vill ej stanna där, jag vill längre österut, dit där solen uppgår!" bad Hertha. 

"Du är en hövlig person", sade ukasen mildare, "och därför, fast du ej får fara fritt genom mitt land, så vill jag låta dig se en syn österut, som kan bota dina frihetssvärmerier." Och han lät henne se genom ett stort synglas öster ut ända till Kina, där icke blott kvinnornas själar men även deras fötter äro bundna, och överallt på jorden emot solens uppgång såg hon kvinnorna förtryckta och ringaktade, då de ej blevo fruktade såsom tyranniska och hämnande makter, vilket stundom hände, då de med våld brutit sina bojor. 

"Vad hava de gjort?" frågade Hertha, "för att så behandlas." 

"Vad går för nöd åt dem?" svarade ukasen, "de ha det så gott som de förtjäna och behöva. Ja, i mitt heliga land, ändå mycket bättre. Här ha fruntimren det riktigt överdådigt gott. De behöva ej skatta till kronan såsom själar, och de få ärva en fjortondedel i boet efter sina anhöriga. Därtill få de kläda sig granna och prata om lappri så mycket de behaga, blott att de äro lydiga och inte vilja flaxa för högt. Hör flicka! Du ser bra ut och jag tycker om dig; stanna här och du skall få bli en rik bojars trälinna. Kom, du skall få det gott!" Och den store ukasen fattade Herthas arm. 

Stolt och förfärad slet hon sig lös och flydde, i det hon slungade en blick full av förakt på den store ukasen. Hon flydde norrut, ty hon såg ljus glimma och hörde glädjesånger ljuda vid ishavets stränder. Det var vilda nomadfolk, som drogo omkring på dess ödsliga tundror och genom dess stela urskogar. De höllo nu sina marknader och bröllop. Hertha såg männen tumla och slåss såsom under rus, till dess de föllo omkull på snön och somnade. I hyttan omringade kvinnorna bruden och gåvo henne dricka och drucko själva ur en bägare under skratt och stoj. 

Hertha frågade dem: "Ären I fria och lyckliga?" De svarade: "Vad är frihet? Är det något slags brännvin, så giv oss därav, att vi må ge åt våra fäder och män, så att de icke misshandla oss. Giv oss det, så att vi också må känna oss sälla. Eljest -- lycklig den, som dör i sin tredje natt. Vi äro födda till träldom." 

Nordanvinden brusade fram över fältet och bröllopsscenen försvann i ett moln av yrande snö. Sedan blev det lugnt och norrskenen dansade en fackeldans kring polkretsen, så där var ljust som den ljusaste dag. Och vid dess sken såg Hertha flockar av män och kvinnor, som drogo omkring klädda i skinn med sina renhjordar och hundar. Men överallt bland dessa vilda horder voro kvinnorna männens tjänarinnor och deras likar blott i stunder av rus och slagsmål. Stundom, likväl blevo de till häxor och kallades då "kloka" och blevo fruktade och åtlydda, ty deras kraft var stor i att tillfoga ont och hämnas, och deras blick, som kallades "den onda blicken", hade makt att slå med olycka både människor och kreatur. Med en rysning vände Hertha sig bort från dessa folk och trakter, och åter svävade hon över jorden, men nu mot söderns varma länder. 

Hon såg en annan himmel än nordens stränga, en skönare, yppigare jord full av blommor och frukter. Luften var ljuv som den ljuvaste godhet, källor sprungo, musik tonade, allt syntes svälla av levnadsfröjd. Det var i en stor trädgård nära en stor stad, som hon befann sig.

"O!" tänkte Hertha, "här måste människorna vara fria, goda och lyckliga, här torde jag finna frihet för mig och mina bundna systrar." 

Då nalkades henne ur den stora staden några myndiga och mörka personer och sade: 

"Du talar om frihet. Du är en misstänkt person. Vad vill du här?" 

Hon svarade: "jag söker friheten för mig och mina systrar! -- -- " 

De myndiga herrarna sågo på varandra och logo, som om de velat säga: "Hon är rubbad till sina sinnen." Och de sade åter till henne: "Vad är det du vill?" 

Hon upprepade sitt svar. 

De frågade: "Är du rik?" 

Hon svarade: "Nej. Min själ och min vilja äro min enda rikedom." 

De svarade: "Då är du en toka. Gift dig, om du det kan, eller gå in i ett kloster." 

Hertha svarade: "Nej, jag vill leva och arbeta i frihet och oskuld för det mål, mig är givet." 

De sade: "Ingen frihet är oskyldig; minst hos kvinnor. Det vilar en gammal skuld på ditt släkte. Och i alla fall, du är en farlig person, ty du talar om frihet, och du kommer från ett land, där friheten av ålder slagit rot och vuxit till ett stort träd, som det säges, och där kvinnorna lära mer än en gång kämpat för landets frihet, alltså, du får ej gå lös här." 

"Ack!" tänkte Hertha; "de veta ej, huru litet kvinnorna äro fria i mitt land!" Men hon sade intet, ty hon ville ej skämma ut sitt eget lands lagar. 

På en gång hörde hon ett stort rop: "I kloster, i fängelse med tokan, med frihetssvärmerskan!" Och en flock svartklädda män fattade uti henne och drevo henne framåt mot en stor, mörk byggning med små förgallrade fönster. Fruktan och vrede gjorde henne stark, hon slet sig ur deras händer och flydde; lågan i hennes hjärta flammade högt och bar henne bort, bort till dess hon ej mera hörde de hotande, hånande ropen. Då stannade hon och såg, att hon kommit ut ur den stora staden, vars rök uppsteg på avstånd. Trött satte hon sig ned på en sten, men kände sig så ensam och övergiven, och så bedrövad över människors hårdhet och den förbannelse, som vilade över hennes kön, att hon begynte bittert gråta. 

________________________________
 
 

"O", tänkte hon nu: "Jag vill vända mig till de lärda och visa på jorden och fråga dem, hur den förbannelse kan lösas, som jag och mina systrar (och även dessa förvillade varelser, som nyss voro här) underligga, och som vanställer hela vårt liv och vårt väsen. Säkert skola de veta det, och säkert vilja de säga mig det, och jag vill då leva och arbeta därför var dag och var timma av mitt liv." Lågan i Herthas själ lyfte henne åter och lät henne sväva fram över jorden till det land och folk, som var av alla på jorden det mest lärda och djupsinniga. I det landet talade man tyska. Där var just nu en stor generalförsamling av lärda och visa män, och den hade delat sig i tre kamrar, som var hade sin viktiga vetenskap att sköta, och de hade nu där, som bäst, sina rådslag. 

I den första kammaren avhandlades en viktig fråga om "Thersites skägg"; ty de lärda tolkade på olika sätt de ord, med vilka Homer talat därom, och de voro nu så ivriga i tvisten, i sina bevis och motbevis, att de voro hart nära att komma i luven på varandra, allt om Thersites skägg. Det var just i denna stunid som Hertha anmälde sig och bad om inträde och gehör. 

"Vad är hon? Vad vill hon?" frågade de lärda. 

"Hon säger", svarade vaktmästaren, "att hon är en människa, som söker befrielse för en förtryckt del av mänskligheten." 

"Vad är det för slag?" sade de lärda, med förnäma ristningar på huwdet, "vad angår det oss? Huru vågar hon komma med sådana alldagssaker till en församling, sysselsatt med Thersites skägg? Det var höjden av dumdristighet och taktlöshet. Visa ut människan! Här får hon ingenting." 

Avvisad här, gick Hertha till nästa kammare och klappade på dörren. Där inne avhandlade man just då med största intresse svansen på en nyss upptäckt råttart, samt matsmältningsprocessen hos ett slags infusionsdjur, och man var så upptagen och så intagen av dessa nya upptäckter, att man på Herthas ansökan otåligt svarade: "Vi ha icke tid med själar. Vänd er till lagstiftare och statsmän." 

Hertha gick vidare till nästa kammare, där statsmän och lagstiftare sutto i rådslag. De höllo som bäst på att avhandla en punkt i "de fyra punkterna" av den orientaliska frågan och fäktade därunder i luften med tusentals skrivpennor. På Herthas ansökan läto de svara, att de hade att göra med världsviktigare punkter och hade icke tid att befatta sig med fruntimmerssaker. Man bad henne att därmed "gå till fruntimmerskammaren". 

"Ja", tänkte Hertha, i det hon vände sig bort från männens församling, "jag vill gå till landets ädla och tänkande kvinnor. De skola kanske bättre fatta min frågas vikt." 

Så kom hon till en stor församling av vördiga matronor; de sutto alla och stickade strumpor. 

"O mödrar!" tilltalade hon dem, "för era döttrars skull hjälpen mig att lösa förbannelsen, som vilar över vårt kön och hindrar oss att uppnå vårt mål och vår fulländning!" 

Matronorna svarade: "Vad kommer du med? Vi ha våra hushåll, vår männer och barn att sköta. Våra döttrar lära sig språk och musik och fruntimmersarbeten och hushållssysslor. Vi ha nog att sköta. Gör oss icke omak med dina bekymmer!" 

"Finnes då ingen i världen", sade Hertha förvånad och smärtfullt, "som kan förstå mig och mitt syfte, som vill hjälpa mig att befria bundna och fängslade kvinnosjälar?!" 

"Gå till Frankrike!" svarade matronorna. "Fransoserna äro de artigaste män i världen och tycka om revolutioner. Försök där. Men bättre vore dig att sitta hemma och sticka strumpor. Däremellan kan du ju gå i kyrkan samt besöka föreläsningar!" 

Herthas tanke och själ flyttade henne hastigt till Paris. Men där var ett så förskräckligt buller och sorl, att hon höll på att bli alldeles bedövad. Där var en stor världsexposition och alla människor strömmade dit. En del av folket sjöng: "Vad skola vi äta och dricka, vad skola vi roa oss med?" Och en annan del höll rådslag, om huru man bäst kunde förstöra varandra. Ja, man hade utnämnt en kommitté för att utfärda belöningar åt de män, som påfunnit skjutgevär eller andra förstörelsemaskiner, vilka på möjligast hastiga tid kunde förgöra största möjliga antal människor. Och man var nu där i begrepp att belöna en person, som uppfunnit en slags exploderande jättebomb, som kunde i ett nu göra hela bataljoner grenadjärer blinda. Man var i stor entusiasm över detta påfund och ämnade låta prägla en medalj över dess uppfinnare, för att göra honom odödlig. Man var vid så gott humör inom denna församling, att man tillbjöd Hertha att göra henne till medborgarinna i Franska samhället, om hon ville subskribera till medaljens präglande. Men då Hertha nämnde sitt ärende, svarade herrarna leende, att det var en helt annan "affaire", att de icke nu hade tid med den. Men de bockade sig och bedyrade, att "damerna styrde världen; att de voro allsmäktiga genom sina behag", och så sprungo de ut att hurra för drottning Victoria, som nu gjorde sitt intåg i Paris. Och allt folket i Frankrike drack brorskål med engelska folket och skrek: "Vive l'Angleterre!" 

Då kom Hertha ihåg, att hon alltid hört England nämnas som frihetens och människokärlekens rätta hemland, och hennes längtan och lågan i hennes hjärta förde henne dit. 

När hon kom dit, kände hon sig styrkt och upplivad, ty där var en mäktig allmän anda i det landet, som kändes överallt som en frisk vind, och hon såg det härliga frihetsträdet, med de gyllene frukterna, växa där större och kraftigare än någonstädes på jorden. 

Och här såg hon den store John Bull stå mitt ibland en ofantlig folkmängd, delande ut order och arbete; däremellan tittade han i en fransk ordbok och upprepade glosor därur, ty han hade nu blivit mycket god vän med uppsyningsmannen över fransoserna, som de kallade kejsare, och ville lära sig säga artigheter på hans språk. John Bull såg så praktisk och så jovialilsk ut, att Hertha fattade mod att tilltala honom och sade: 

"Gode sir! Hjälp mig att befria mig och mina bundna systrar!" 

John Bull svarade: "Je suis charmé!... Jag är en frihetens kämpe, och en stor ladies man, but ... but... Vi ha så mycket att göra med orientaliska kriget; vi hålla som bäst på att tillverka en stor bomb, en jättebomb, miss, som, när den exploderar, skall kunna forgifta en hel stad genom stank. Det blir en stor sak, en mycket stor sak! Detta är en stor tid, miss, för mänskligheten, och om ni och era systrar vilja komma hit och hjälpa stöpa kulor eller ock ge lektioner i franska språket, så..." 

Hertha svarade: "Det kunna vi ej. Men förhjälp oss till vår rätt och vår frihet som människor, så skola vi tjäna er på annat sätt; vi skola hjälpa er att skapa frihet, frid och fröjd på jorden." 

"Frid?" utropade John Bull, "jag vill icke nu ha frid, utan krig!" 

"Krig mot förtryckaren är gott och rätt, och fria folks förbund i denna kamp är en härlig syn!" svarade Hertha, "men vi kunde även under kriget förbereda fridens rike! -- -- " 

"Det har jag inte tid att nu hjälpa er med", sade John Bull otåligt, "jag måste tänka på det orientaliska kriget. Parbleu! ... Adieu miss. Gå till min halvbror Jonathan, som bor där borta över havet, han har tid med sådant där, och han har många underliga påhitt och funderingar. Eller hör! Jag vill ge er ett bättre råd. Gå till Rom. Där är nu en stor församling av biskopar och andliga män. Tala med dem. Veta de ingen råd för er, så vet icke jag De sitta med bibeln framför sig hela dagen och sova på den om natten. De böra kunna svara på alla frågor. Good bye, madame!... Comment vous portez vous? Tres bien je vous remercie!..." 

"Rom, det eviga Rom!" tänkte Hertha, och lågan i hennes hjärta flammade högre vid tanken på allt det stora, som levat där, allt det sköna som ännu levde där. "Ja", tänkte hon, "jag vill dit, jag vill kasta mig till de andliga männens fötter och bedja dem lösa förbannelsen, som binder mig och mina systrar." 

Hon såg Alma Roma och de andeligas stora Concilium, stolta gestalter och blickar. Och de hade där en stor högtidlighet och Hertha hörde dem säga: 

"Härefter skall hela kristenheten dyrka jungfru Maria som ett gudomligt, övernaturligt väsen, ty den heliga ande har befallt det genom sin överstepräst, Pio Nono." 

Och de förordnade en stor fest till den gudomligas ära och det vart ett stort jubel. 

Hertha hörde detta med förvåning, men hon gladde sig likväl däröver och sade, i det hon böjde sig djupt inför de vördiga herrarna: "I haven upphöjt en jordisk kvinna högt över levande och döda; säkert skolen I då förhjälpa hennes systrar, kvinnorna på jorden, till deras timliga och eviga rätt. Säkert skolen I giva dem jämlik rätt med männen att söka frihet, arbete och sällhet." 

"Vänta lite!" utropade de andliga männen, "det är en helt annan sak. Låt oss se, vad det står skrivet!" Och de begynte bläddra i biblarna, som de hade framför sig, och slogo upp ett ställe och läste högt: 

Det står skrivet: "Din vilja skall dinom manne undergiven vara, och han skall vara din herre." 

Då flammade lågan upp i Herthas själ och ingav henne att säga: 

"I sägen icke hela sanningen. I talen ur det gamla testamentet, men jag vet att det finnes ett nytt, och att där står, att kvinnan blivit frigjord, och att man och kvinna aro lika fria i Kristo. Jag vet ock att där står skrivet, att "de som varda värdiga till uppståndelsen ifrån de döda, varken taga hustrur eller givas man, ty de varda lika med änglarna, och äro Guds barn". Och vi bedja ju alla dagar, att Guds vilja måtte ske på jorden, som redan sker i himmelen! I Kristi tjänare och ståthållare, varför sägen I mig icke hela sanningen?" 

Nu upphov en av biskoparna, en frisinnad man, sin röst och sade: "Den unga kvinnan har rätt, och vi ha alla haft orätt emot henne. Den, som Kristus kallat moder och syster och talat förtroligt med, och uppenbarat sig för, hon är sannerligen därigenom frigjord, och hennes vilja bör icke vara undergiven någons, utom den högstes, och hon bör vara fri att bli allt det, som Gud kallat henne till. Låt oss stifta rättvisare lagar för henne, än människornas stadgar hittills varit det, på det att vi må befordra Guds rikes ankomst på jorden, såsom det är i himmelen." 

Men alla de övriga biskoparna och andliga männen förgrymmade sig, uppreste sig emot honom och kallade honom en hemlig protestant, en nyhetskrämare och visionär. När sorlet åter saktade sig, bad Hertha att få säga några ord. Men de andlige ropade med allvarliga och stränga röster: "Kvinnan tige i församlingen!" Och de räckte ut sina herdestavar över Hertha och böjde henne ned till jorden. 

Ångest och en ädel vrede lät lågan flamma högre i hennes hjärta och ingav henne att nämna ett stort och heligt namn, frälsarens namn. vid ljudet av det namnet lyfte sig de nedtryckande stavarna hastigt, så att hon ej kände dem mer. Hon nämnde det åter, och en osynlig hand reste henne upp och stärkte henne såsom med magisk kraft. Hon nämnde det än en gång med styrka, och hela den ståtliga församlingen i kardinal- och biskopskåpor bleknade bort, sjönk samman som en falaska och försvann. En manlig gestalt, full av majestät och mildhet, vandrade ensam fram över jorden, upplyftande allt, som där låg nedböjt eller förtrampat, slaven, kvinnan, fången, de fattiga och förkrossade, så vandrade han, under det ett ljust sken spred sig från hans grå mantel, till dess han försvann vid horisonten. Och rymden var öde och tom. 

"O!" tänkte Hertha, "det var befriaren. O, att jag kunde finna hans rike; där vill jag bliva och arbeta, som den ringaste av hans tjänarinnor." 

Och längtan och kärlek lät henne åter sväva framåt över jorden, åt den trakt, där hon sett befriaren försvinna. 

Men därunder hörde hon en kör av kvinnliga röster likt en sakta vind resa sig från jorden klagande: 

"Hans rike finner du ingenstädes på jorden. Ingenstädes ännu har rättvisan banat väg för kärlekens fulla uppenbarelse. Ingenstädes ännu ha människorna följt befriarens lära. Vi måste ännu länge bedja: 'Tillkomme ditt rike!' Bed med oss!" 

"Ja, jag vill bedja och -- dö!" tänkte Hertha, och det tycktes henne, att allt hopp slocknade inom henne, och att hennes liv skulle sluta. Hon kände sig trött att leva. 

Nu uppträdde för hennes inre syn bilden av hennes hemland. Hon mindes de grå, mossbeklädda bergen, det gamla, evigt gröna frihetsträdet. Urdabrunnens sorl och svanornas stridbara sånger. Väl visste hon, att där, i hennes fädernesland, kvinnorna voro mera förtryckta och berövade självständighet än i andra kristna länder, men ändå, det var hennes fosterland, och ett land rikt på stora och ädla krafter. En outsäglig längtan fattade hennes själ och förde henne hastigt tillbaka dit. 

Hon såg dem åter de mossbeklädda urbergen och hörde fjärran från suset av det väldiga världsträdets grenar, och hon hörde den viskande rösten därur: 

"Lyssna till det trädets susning, 
vid vars rot ditt bo är fästat!" 

Och där vid trädets fot, men ack, så långt, så långt ifrån henne, såg hon de höga, allvarliga nornorna sitta vid Urdakällan och tyckte sig höra deras röster i det stora trädets sus, sägande: 

"Den är för de hjältemodiga, 
de som ha syn, 
och som redligen kämpa för denna. 
Fråga ej människor. 
Följ den inre rösten. 
Vaka och bida. 
Endast bliv värdig. 
Framhärda i vilja. 
Stunden skall komma. 
Synen skall seger vinna."

________________________ 
 

Och det syntes Hertha, att hennes själ förvandlades, och att den uppåt strävande, längtande lågan därinom antog en annan natur. Den hade längtat att värma och välgöra; nu ville den blott straffa. Hon själv var förvandlad till ett farligt väsen, som spridde omkring sig förstörelse. Lågan i hjärtat spridde sig genom alla hennes lemmar och allt, vad hon vidrörde, antändes därav. Hennes hand hade blivit en glödande brand. Hon lade den på sitt fädernehem och vilda flammor utbröto. Hon såg dem växa högt och sprida sig åt flera håll, antändande allt fler och fler hus. Hon hörde klockornas klämtande, larmtrummans virvlar, folkets rop och larm skränet av iskärror och eldsläckningsanstalter. Med vart ögonblick tilltog bullret, och hon hörde viskas i sitt öra: "Mordbrand! Mordbrand!" En onämnbar ångest bemäktigade sig henne, ty det tycktes henne, att detta allt var hennes verk. På en gång uppstod hos henne så, som det ofta sker under svåra drömmar, tanken: "Det måtte vara dröm!" Hon sökte att vakna, kämpande häftigt med drömanden, som höll henne fången, lyckades slutligen och -- vaknade. 
-----------------------------------------------------------------------
Ur Hertha eller "En själs historia", 1856